" Alex var så matt så han darrade, han darrade av kyla och för att han var blöt, men mest var det av rädsla och utmattning. Ändå fick tanken på Robinson Kruse honom att rycka upp sig. Mannen i boken hade ändå klarat sig. Och han tänkte inte trilla ner från trädet. Eftersom han var rädd att vattnet skulle stiga ytterligare försökte han klättra högre upp. Mörkret var tätt som ett svart tyg, att klättra uppför var som om han plöstligt blivit blind. Han såg inget. Inför varje liten rörelse måste han treva sig fram, känna med händerna. "
Alex kämpar för han och Emmys liv. Han är trött och utmattat och orkar snart inte mer. Det är jätte stormigt och kolsvart. Att ett sånt litet djur kan göra en människa så mycket starkare och bli en så nära vän fast det är ett djur och en människa. Men jag förstår honom, jag är nog världens djurmänniska jag med. Uppvuxen med massa djur, och jag verkligen älskar det så som Alex gör med Emmy.
Man kan tänka sig Alex sitvation, helt själv i mörkret, och ser ingenting alls. Men han ville ha sitt liv som "dogboy" och i det paketet ingår nog det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar